Igår gjorde jag slag i saken och såg "2 steg från Håkan" på svt play. Jag älskar Håkan och hans musik. Har gjort ända sedan jag fick den första lilla rosa skivan i min hand. Den betydde så mycket för mej då. Jag köpte den i samband med att min pappa blev sjuk för första gången och den blev liksom en tröst. Hur löjligt det än låter så kändes det som om det i alla fall fanns någon som var lika vilsen och off som jag. Därför är jag aningen partisk när det gäller att recensera just den här filmen men ändå. Jag gillade den! Hade velat ha mer dock, mer djup på något sätt. Ändå lyckas den förmedla det speciella som finns med Håkan och hans musik. Hur människor antingen passionerat hatar eller lika passionerat älskar. Otroligt rörande med det 18-åriga lite trasiga fannet som har byggt sitt liv lite runt Håkan. Herregud, absolut sista scenen, då grät jag en skvätt.